Dödstrött!

Helgen har tagit ut sin rätt kan man säga. Är egentligen rätt trött på att gnälla om att jag är trött, men ni får ha överseende, att vara sjuk är inget som ligger för mej och jag har enormt svårt att finna mej i situationen.
Lördagen spenderades på svampabanan och ett gäng danska dårar som hade hyrt banan över helgen. Herrejisses vad dom körde.. det var roligt att se! Dom var galna skulle jag vilja säga. I depåområdet stod ett 15tal stora bussar och utanför bussarna stod plastmöbler, barncyklar, leksaker och grillar. När man håller på med den här sporten blir det mycket resande och såklart ska hela familjen med. Fruar har marktjänst, passar barn, lagar mat och hejjar på från läktarsidan, medans männen roar sig med sina leksaker och alla är underbart glada!
När kvällen väl kom, grillade vi, proppade i oss massor med gottis och somnade (jag) tidigt som attans.

Igår söndag, var vi i hässleholm och kollade på tävling. Fy vad avundsjuk man blir! Det är en stor tävling, med både danska och norska deltagare (hur man nu kan köra från norge för att köra i hässleholm 1 dag) Vi hejjade såklart på våra egna, B-G och Gösta! B-g klarade sig bra, dvs inga missöden med bilen och ingen krasch. Gösta däremot fick både krasch och en brand under bilen (mitt på startplattan dessutom) och det var nära att det smällde på riktigt. Personalen fick släckt branden och till slut fick han starta. Vid det laget hällde regnet ner och banan var snorhal.. Gösta kom lite för fort i en sväng och flög ner i diket. Precis därefter kom en golf, som voltade, nästan jämte dom, så det var lika för alla. Regn kan man vara utan när man ska köra fort.

När jag kom hem trodde jag att mitt vänstra ben skulle ramla av. Det hade inte gjort någon skillnad, för jag hade missat och ta min 14 medicin och hade ont, samtidigt som jag inte hade någon känsel. Låter helt galet, men det är så faktiskt. Trött som ett ålderdomshem och ont som in i attnas. Jag blir ibland förbannad på mej själv att jag ska vara så förbannat envis och strunta i kroppens signaler och tro att jag är superwoman. Det tar ju ut sin rätt till slut endån och då är man inte så tuff och man önskar att man tänkt till lite.
Jag lämnade kryckorna hemma, för jag vill inte uppfattas som sjuk, dumt. Alla vet ju endån om det + att jag hade mått bättre igår kväll och idag. Men det här ska f**n inte hindra mej från att leva normalt. Jag föreslår att vi alla räcker fula fingret, F***k you till cancerskit!

Nu kommer snart min lille Cappen hem och då blir det fika!

Pussar och kramar