Sedan i tosdags har jag vetat att det finns en tumör trots allt, men av respekt för min familj och närmsta vänner som jag först ville meddela detta, har jag inte skrivit om det här.
Jag pratade med Anders i torsdagsmorse, som vi hade bestämt. Jag måste bara få säga att Monika, Anders sekreterare är en pärla i stora mått, hon har inget lätt arbete med att hålla reda på dom där doktorerna.. men långt om länge och efter en del skratt kom han till telefonen. Han berättade att dom hade finkammat bilderna igen, då han inte hade fått ihop det. Jag hade ju fruktansvärd smärta och alla symtomen stämde, men inget syntes på bild.. Tur att han inte gav sig! I vart fall, satte dom sig på tumörmötet i onsdags och kollade igen och hittade en 4 cm stor tumör, bakom en av dom sista ryggkotorna i svanken. Den sitter väl dold där, och han sa att nu när jag vet var den sitter kan jag se den hur lätt som helst, men innan var den helt osynlig.
Vi pratade länge och väl och han förklarade att det kommer att bli strålning oxå, antingen före eller efter, det fanns för och nackdelar med bägge alternativen, så det ska bestämmas på måndag, så då vet jag mer.
Jag blev själv enormt lättad faktiskt.. Jag har hela tiden misstrott läkarna och tänkt att något måste ha missat, för så här ont är inte normalt.
Förklaringen till varför det gör så ont är att det sitter och trycker , dels på isciasnerven, dels på andra nerver + att den har orskakat inflammation runt om allt ihop, tro fan att det gör ont!
Efter Anders pratade jag med Dr Ulla, som skrev ut en ny morfinsort till mej (en billigare), som jag ska ta hela dygnet, depåtabletter 2 gånger om dagen och sen fyller man på med andra moffetabletter tills man är smärtfri. Fungerar jättebra mot smärtan, men fy för satan vad jag mår illa, får ta och ringa till henne om det, blääää!
Sen har vi ju det dåliga blodet, som fortsätter gå ner och sänkan fortsätter uppåt, så något är galet. En akut remiss är skickad hit till Medicinkliniken i lund för att göra en akut utredning om vad detta kan vara. Ytterst viktigt att jag blir lite bättre vad det gäller den saken, för som det är nu är kroppen i för dåligt skick för att opereras.
Dom sista dagarna har det som sagt hänt en del, men jag har god tro och stora skor:) Kroppen är för första gången på 2 månader helt smärtfri och bara det är en stor lättnad, att man sen har biverkningarna, som trötthet snurrig i huvudet, illamående är ingenting jämfört med att ha ont!
Jag inser att jag både chockat och förfärat er nu, men jag måste endån bara få gotta mej åt denna lilla detalj.. JAG HADE RÄTT!! jag gillar inte att ha fel och i just detta ämnet hade det klart varit skönt om jag hade fel när allt kom till kritan, men eftersom jag nu hade rätt, vill jag påpeka det ljuva i kråksången, Loppan hade rätt.. som vanligt!!
Ikväll ska vi på kalas hos min kära svägerska och det ska bli jättemysigt! Det ska bjudas på diverse godsaker och jag försöker fundera ut hur jag ska kunna töjja ut magsäcken inför ikväll;) jaja, det ska i vart fall bli jättemysigt, med eller utan uttöjd mage!
Ha en superbra lördag nu alla finisar
Pussar & kramar
lördag 26 februari 2011
tisdag 22 februari 2011
Mycket gnäll just nu!
Jag känner själv att jag gnäller lite just nu, men det här går snart överstyr och jag håller på att tappa fokus. Jag mår rätt kass för att vara ärlig, men pressar mej rätt friskt till att försöka fungera normalt. Men det här onda håller på att sätta sig på huvudet på mej och jag ser lixom ingen ände på det hela. Hade jag bara vetat vad jag skulle göra för att det skulle kännas bättre, hade allt varit mycket lättare. Jag vet inte vad det onda beror på och det vet ingen annan heller. Anders som är en stöttepelare vad det gäller allt kring mina tumörer och sånt, vet inte han heller, eller så säger han det bara inte till mej, inte ännu. Han går liksom jag och väntar på blodsvaret, men vad ska det hjälpa, jag blir ju inte bättre för att jag vet vad provsvaren visar.. Något måste hända och det snart, för jag står snart inte ut med att må dåligt längre!
Blodet har väl till viss del oxå påverkat mej negativt, jag känner mej enormt svag och känner mej sjuk i kroppen. När tabletterna går ur kroppen blir jag riktigt sjuk, feberfrossa och sjukdomskänsla i hela kroppen + att det gör makalöst ont i benen främst. Jag har inte vågat berätta detta för Anders än, han kommer väl att tycka att nu får väl kvinnan bestämma sig.. men från början gjorde det så ont överallt, både i bäcken och i ben att jag förutsatte att det kom från bäckenet och strålade ner i benen, men det är benen som är värst, främst mitt vänstra ben, som jag är opererad i. Så tänk om det är tvärtom, att smärtan kommer från benet/benen och strålar upp?? jaja, jag får ta och prata med honom om detta!
Nu till något annat! Jag vill tacka för alla fina kommentarer jag får här på bloggen.. Jag har alltid trott innan, när någon sagt, att det känns skönt att ha så fina människor omkring sig och att det hjälper upp och piggar upp jättemycket. Det är någonting som jag har trott, var något man sa utan att egentligen mena det. Innan allt mitt skit i våras, tänkte jag så och att jamen, hur kan det hjälpa, man är ju endån själv med sin ångest och sin rädsla, så hur kan det hjälpa att någon annan visar kärlek, värme och omtänksamhet, man blir ju inte friskare för det?! MEN... det hjälper faktiskt!! Det hjälper jättemycket att veta att man har fina människor omkring sig. Både dom som hjälper en rent fysiskt med olika saker, men oxå alla dom som skriver fina inlägg här och skickar sms och mail.. Det har stor betydelse för mej! Man har fortfarande samma rädsla och ångest, men man är inte ensam med det. Ingen kan någonsin ta över hur jag känner eller ta över när det gör ont och man är så himla less på allt, men några fina ord eller handlingar gör att det helt plötsligt blir hanterbart!
Nu fiskar jag inte efter fler kommentarer, eller sms, utan jag vill bara att alla ni ska veta detta, att det faktiskt gör skillnad!
Min familj är enastående! Föräldrar, syskon, man och barn, som hjälper mej på olika sätt. Stöttning och support kan man aldrig få för mycket av oavsett vad det gäller.. Resten av er bloggläsare räknar jag oxå till min familj, vänner, kolleger, släktingar, som även ni stöttar på olika sätt. Jag är en lycklig människa som har er alla och jag hade absolut mått sämre utan er, så ni vet! Så tack än en gång till alla ni underbart fina människor!
Nu ska jag lägga mej på soffan och äta litta choklad, för näst efter er kommer choklad i uppiggnings-branchen:)
Pussar & kramar
Blodet har väl till viss del oxå påverkat mej negativt, jag känner mej enormt svag och känner mej sjuk i kroppen. När tabletterna går ur kroppen blir jag riktigt sjuk, feberfrossa och sjukdomskänsla i hela kroppen + att det gör makalöst ont i benen främst. Jag har inte vågat berätta detta för Anders än, han kommer väl att tycka att nu får väl kvinnan bestämma sig.. men från början gjorde det så ont överallt, både i bäcken och i ben att jag förutsatte att det kom från bäckenet och strålade ner i benen, men det är benen som är värst, främst mitt vänstra ben, som jag är opererad i. Så tänk om det är tvärtom, att smärtan kommer från benet/benen och strålar upp?? jaja, jag får ta och prata med honom om detta!
Nu till något annat! Jag vill tacka för alla fina kommentarer jag får här på bloggen.. Jag har alltid trott innan, när någon sagt, att det känns skönt att ha så fina människor omkring sig och att det hjälper upp och piggar upp jättemycket. Det är någonting som jag har trott, var något man sa utan att egentligen mena det. Innan allt mitt skit i våras, tänkte jag så och att jamen, hur kan det hjälpa, man är ju endån själv med sin ångest och sin rädsla, så hur kan det hjälpa att någon annan visar kärlek, värme och omtänksamhet, man blir ju inte friskare för det?! MEN... det hjälper faktiskt!! Det hjälper jättemycket att veta att man har fina människor omkring sig. Både dom som hjälper en rent fysiskt med olika saker, men oxå alla dom som skriver fina inlägg här och skickar sms och mail.. Det har stor betydelse för mej! Man har fortfarande samma rädsla och ångest, men man är inte ensam med det. Ingen kan någonsin ta över hur jag känner eller ta över när det gör ont och man är så himla less på allt, men några fina ord eller handlingar gör att det helt plötsligt blir hanterbart!
Nu fiskar jag inte efter fler kommentarer, eller sms, utan jag vill bara att alla ni ska veta detta, att det faktiskt gör skillnad!
Min familj är enastående! Föräldrar, syskon, man och barn, som hjälper mej på olika sätt. Stöttning och support kan man aldrig få för mycket av oavsett vad det gäller.. Resten av er bloggläsare räknar jag oxå till min familj, vänner, kolleger, släktingar, som även ni stöttar på olika sätt. Jag är en lycklig människa som har er alla och jag hade absolut mått sämre utan er, så ni vet! Så tack än en gång till alla ni underbart fina människor!
Nu ska jag lägga mej på soffan och äta litta choklad, för näst efter er kommer choklad i uppiggnings-branchen:)
Pussar & kramar
lördag 19 februari 2011
En snabb uppdat.
Läget här är oförändrat. Ryggen eller r***ven om man väljer ett annat ord + benen är hopplös. Äter mina tabletter som en duktig flicka, som jag blivit tillsagd att göra och det funkar hyfsat. Bortsett från att jag börjar känna av lite biverkningar på dom däringa diklofenaken, makalöst illamående hela tiden, fast att jag äter innan jag tar dom. Pratade en snabbis med Anders i torsdagsmorse och han hade inte mycket nytt att komma med. Dom hade granskat bilderna en gång till och dom såg bra ut, så man får vara glad för det iallafall. I torsdagsmorse efter jobbet lämnade jag även mer av mitt dyrbara men ack så dåliga blod och får väl svar på det nu i början på veckan. Jag skulle ringa till Anders nästa vecka igen för han ville veta hur det gick med blodet och vad svaren visade.. i will chefen sa jag!
Nu ska det dras igång en utredning här i lund ang blodet och Anders vill hållas informerad av någon anledning, kan ju vara för att jag är en slitsam och långdragen patient;) men det beror förmodligen på att han och Ulla numera samarbetar, jag är ju trots allt hans patient oxå.
Det sista Anders sa var -bit ihop ett litet tag till så vi får mer kött på benen och vet vad som är fel! Japp, inte mycket att göra, så jag knaprar mina pillar mellan svimmningarna och sömnpauserna och ser glad ut:)
Nu ska vi iväg till goda vänner och äta.. får väl låna deras soffa allt eftersom kvällen går, jag är inte mitt kryaste jag nu precis!
Trevlig kväll på er!
Pussar och kramar
Nu ska det dras igång en utredning här i lund ang blodet och Anders vill hållas informerad av någon anledning, kan ju vara för att jag är en slitsam och långdragen patient;) men det beror förmodligen på att han och Ulla numera samarbetar, jag är ju trots allt hans patient oxå.
Det sista Anders sa var -bit ihop ett litet tag till så vi får mer kött på benen och vet vad som är fel! Japp, inte mycket att göra, så jag knaprar mina pillar mellan svimmningarna och sömnpauserna och ser glad ut:)
Nu ska vi iväg till goda vänner och äta.. får väl låna deras soffa allt eftersom kvällen går, jag är inte mitt kryaste jag nu precis!
Trevlig kväll på er!
Pussar och kramar
tisdag 15 februari 2011
Blandade besked..
.. och blandade känslor!
Igår ringde Anders om mina mr-svar och varken tumörer eller latmaskar eller fritterade bananer syntes på bild:)
Han hade själv varit övertygad om att det skulle visa på ett par rejäla tumörer, med tanke på min smärta, men nejdå, där fanns inget. Han är väldigt förbryllad över detta, jag har typiska symtom och ligger i riskzonen men inget syns..
Jag frågade honom, vad smärtan då berodde på? och han sa -jag vet faktiskt inte, jag får inte ihop detta.. Nu ska jag upp på tumörmötet dom har på onsdag för 100e gången för att pratas om, samt att bilderna ska granskas igen. I vart fall ska detta utredas vidare, vad smärtan beror på. Jag har läst att många patienter får smärta långt innan tumörerna ens fastnar på bild, och jag tog upp det med honom. Jo det stämmer att det är så, men med tanke på hur pass ont jag har så borde tumören vara rätt stor, men inget är omöjligt.
Sen nämde han att han pratat med dr Ulla min husläkare.. Jag var ju där förra tisdagen och tog nya prover. Anders sa att mina blodvärde var alarmerande låga nu och att sänkan var förhöjd, inte bra! Han sa att vi måste nu tänka i andra banor, vad som är fel. Något är galet fel i kroppen, men det finns inga tumörer i bäcken och ryggrad, så långt kan man säga iallafall.
Han var glad åt det såklart, men bekymrad av andra anledningar. På onsdag ska jag valsas runt bland specialisterna och på torsdag förmiddag ska jag prata med Anders om vad dom andra tror och hur vi ska gå vidare med detta.
Jag hade precis lagt på luren efter Anders, så ringde Ulla. Hon var oxå glad över att bäckenet var rent. Men om Anders var bekymrad över blodet, så var hon närmst bestört. Hon ville att jag skulle komma inom efter att jag slutat jobba på torsdag morgon för att ta nya prover, så att hon kunde forska vidare i detta. Läget var snart kritiskt och sjönk det mer var jag tvungen att få en påse blod (gud bevare mej väl). Jag har ätit järntabletter sedan i oktober, men jag hade inte tagit upp någonting, det hade istället bara blivit sämre. Sen sa hon att sänkan var förhöjd och att det inte heller var bra, inte i samband med detta iaf och med tanke på att jag inte har en stor infektion i kroppen, var detta oxå märkligt.
Nu ska i vart fall detta oxå utredas i rappet, ytterst viktigt att detta görs snabbt sa hon. Blodet kommer att skickas till med. i lund för vidare utredning.. Det roliga med denna kråksången är väl att jag aldrig tillhört medicinen, så det kan ju vara bra att vidga sina vyer lite.
Så.. blandade känslor alltså. Tumörer är något jag är trygg med, jag vet hur det fungerar och jag är bra påläst. Samtidigt som jag blev både glad och överaskad över att det inte fanns några tumörer, blev jag väldigt bekymrad och nästan rädd för blodet och sänkan. I min värld finns det värre saker än tumörer från en cancer som jag känner väl till.
Jag blev även bekymrad över att Anders inte hade den blekaste aning om vad detta beror på och att Ulla var förtegen om vad hon hade för teorier. Jag vill helst höra vad dom har för misstankar även om dom är nog så hemska, istället för att utreda vidare innan man vågar säga något. Jag förstod ju på bägge två att det här inikerar på att något är rejält fel, men ingen av dom ville berätta. Sånt gör mej otrygg!
Jag känner som sagt att det finns flertalet, både cancersjukdommar och andra sjukdommar som skrämmer mej långt mer än vad min egna cancersort gör.. Och jag är lite rädd för att när detta är klart och utrett så hade vi önskat att det bara var metastaser i bäckenet!
Men det är bara min magkänsla som säger det, så lägg inte för stor vikt vid det!
Ha en bra tisdagskväll:)
Pussar och kramar
Igår ringde Anders om mina mr-svar och varken tumörer eller latmaskar eller fritterade bananer syntes på bild:)
Han hade själv varit övertygad om att det skulle visa på ett par rejäla tumörer, med tanke på min smärta, men nejdå, där fanns inget. Han är väldigt förbryllad över detta, jag har typiska symtom och ligger i riskzonen men inget syns..
Jag frågade honom, vad smärtan då berodde på? och han sa -jag vet faktiskt inte, jag får inte ihop detta.. Nu ska jag upp på tumörmötet dom har på onsdag för 100e gången för att pratas om, samt att bilderna ska granskas igen. I vart fall ska detta utredas vidare, vad smärtan beror på. Jag har läst att många patienter får smärta långt innan tumörerna ens fastnar på bild, och jag tog upp det med honom. Jo det stämmer att det är så, men med tanke på hur pass ont jag har så borde tumören vara rätt stor, men inget är omöjligt.
Sen nämde han att han pratat med dr Ulla min husläkare.. Jag var ju där förra tisdagen och tog nya prover. Anders sa att mina blodvärde var alarmerande låga nu och att sänkan var förhöjd, inte bra! Han sa att vi måste nu tänka i andra banor, vad som är fel. Något är galet fel i kroppen, men det finns inga tumörer i bäcken och ryggrad, så långt kan man säga iallafall.
Han var glad åt det såklart, men bekymrad av andra anledningar. På onsdag ska jag valsas runt bland specialisterna och på torsdag förmiddag ska jag prata med Anders om vad dom andra tror och hur vi ska gå vidare med detta.
Jag hade precis lagt på luren efter Anders, så ringde Ulla. Hon var oxå glad över att bäckenet var rent. Men om Anders var bekymrad över blodet, så var hon närmst bestört. Hon ville att jag skulle komma inom efter att jag slutat jobba på torsdag morgon för att ta nya prover, så att hon kunde forska vidare i detta. Läget var snart kritiskt och sjönk det mer var jag tvungen att få en påse blod (gud bevare mej väl). Jag har ätit järntabletter sedan i oktober, men jag hade inte tagit upp någonting, det hade istället bara blivit sämre. Sen sa hon att sänkan var förhöjd och att det inte heller var bra, inte i samband med detta iaf och med tanke på att jag inte har en stor infektion i kroppen, var detta oxå märkligt.
Nu ska i vart fall detta oxå utredas i rappet, ytterst viktigt att detta görs snabbt sa hon. Blodet kommer att skickas till med. i lund för vidare utredning.. Det roliga med denna kråksången är väl att jag aldrig tillhört medicinen, så det kan ju vara bra att vidga sina vyer lite.
Så.. blandade känslor alltså. Tumörer är något jag är trygg med, jag vet hur det fungerar och jag är bra påläst. Samtidigt som jag blev både glad och överaskad över att det inte fanns några tumörer, blev jag väldigt bekymrad och nästan rädd för blodet och sänkan. I min värld finns det värre saker än tumörer från en cancer som jag känner väl till.
Jag blev även bekymrad över att Anders inte hade den blekaste aning om vad detta beror på och att Ulla var förtegen om vad hon hade för teorier. Jag vill helst höra vad dom har för misstankar även om dom är nog så hemska, istället för att utreda vidare innan man vågar säga något. Jag förstod ju på bägge två att det här inikerar på att något är rejält fel, men ingen av dom ville berätta. Sånt gör mej otrygg!
Jag känner som sagt att det finns flertalet, både cancersjukdommar och andra sjukdommar som skrämmer mej långt mer än vad min egna cancersort gör.. Och jag är lite rädd för att när detta är klart och utrett så hade vi önskat att det bara var metastaser i bäckenet!
Men det är bara min magkänsla som säger det, så lägg inte för stor vikt vid det!
Ha en bra tisdagskväll:)
Pussar och kramar
torsdag 10 februari 2011
CT - Check
Jahapp då var det gjort och skönt är det! Allt flöt på bra, Chrille var nära att pajja en lampa i taket, när han skulle stajla med ett nyckeltrix (nycklen till värdeskåpet satt i en lång snodd) han han snurrade runt, runt på bandet så det nästan släpptefrån fingret och träffade lampan i taket:) gör inte om det där inne hos magneten bara sa jag;)
Att ligga på den hårda britsen var inte någon höjdare, speciellt inte när dom fotade bäckenet, för då fick jag inte ha någon madrass. När dom magnetiserade ryggraden låg jag på en mjuk madrass, men då var istället huvudet fixerat, så summa sumarum, var det drägligt, men jag var glad som en lärka när jag släpptes lös!
Nu är det kväll här i huset. Vi har just ätit middag, tacopaj blev det, läxorna är gjorda och kompisarna har åkt hem, så nu lägrar sig lugnet:)
Lär bli en tidig kväll för min del, jag trodde inte att jag var så nervös, men nu efteråt känner jag att jag nog var det endån.
Imorgon ska Maija till tandis.. usch, det blir inte roligt alls. Hon ska dra ut sina två hörn valptänder som inte vill släppa.. Hon ser lite rolig ut, med två dubbla hörntänder där uppe. Chrille säjer att han inte alls är förvånad, bara ännu en deffekt på den raggmunksbrackan;) haha.. Han älskar inte henne riktigt lika mycket som hon älskar honom, men hon är lyckligt ovetande om det:D
Ha en skön kväll alla och natti natti!
Att ligga på den hårda britsen var inte någon höjdare, speciellt inte när dom fotade bäckenet, för då fick jag inte ha någon madrass. När dom magnetiserade ryggraden låg jag på en mjuk madrass, men då var istället huvudet fixerat, så summa sumarum, var det drägligt, men jag var glad som en lärka när jag släpptes lös!
Nu är det kväll här i huset. Vi har just ätit middag, tacopaj blev det, läxorna är gjorda och kompisarna har åkt hem, så nu lägrar sig lugnet:)
Lär bli en tidig kväll för min del, jag trodde inte att jag var så nervös, men nu efteråt känner jag att jag nog var det endån.
Imorgon ska Maija till tandis.. usch, det blir inte roligt alls. Hon ska dra ut sina två hörn valptänder som inte vill släppa.. Hon ser lite rolig ut, med två dubbla hörntänder där uppe. Chrille säjer att han inte alls är förvånad, bara ännu en deffekt på den raggmunksbrackan;) haha.. Han älskar inte henne riktigt lika mycket som hon älskar honom, men hon är lyckligt ovetande om det:D
Ha en skön kväll alla och natti natti!
Håll en tumme eller två..
.. för att det bara är latmasken, som håller på att äta sig ut från insidan! Kl 12 ska vi vara i landskrona och efter det finns det inga tveksamheter längre, för då finns skitet på bild. Än så länge pendlar man mellan tro och misstro, men i eftermiddag kan man inte vända och springa och gömma sig längre.. även om inte jag får reda på svaret, så ser dom ju klart det där, bollen är i rullning!
Jag är i vart fall vid gott mod och har inte tänkt så mycket på det, men det ska bli skönt att få det gjort. Chrille ska såklart följa med och jag har kollar så han inte har något granatsplitter någonstans eller hörapparat eller aortaclips.. japp, så är det, för då får man inte vara med inne hos jättemagneten! Chrillan metallfri-check!
Återkommer senare!
Ha det så bra så länge alla och håll som sagt en tumme..
Jag är i vart fall vid gott mod och har inte tänkt så mycket på det, men det ska bli skönt att få det gjort. Chrille ska såklart följa med och jag har kollar så han inte har något granatsplitter någonstans eller hörapparat eller aortaclips.. japp, så är det, för då får man inte vara med inne hos jättemagneten! Chrillan metallfri-check!
Återkommer senare!
Ha det så bra så länge alla och håll som sagt en tumme..
måndag 7 februari 2011
Måndag = jobb
Inatt ska jag jobba igen, det ska bli roligt:)
Igår gjorde jag något mycket dumt.. Jag tänkte göra ett experiment.. för att se om smärtan blivit bättre eller sämre sen förra veckan! Ibumetinen skulle enligt mina beräkningar gå ur kroppen vid kl 6 på kvällen och jag tyckte när väl klockan var så pass, att detta var ju helt okey! Jag skulle hämta barnen kl 7 i landskrona, då vi bestämt oss för att mötas där, då det är halv vägen för oss båda. Sagt och gjort körde jag hemifrån halv 7 och tyckte att det funkade rätt bra, jag till och med sa till chrille att han kunde stanna hemma, att jag körde själv! dumt, dumt, dumt.. Hade väl suttit i bilen en kvart när det började mala i ryggen, fan oxå tänkte jag, men jag fortsatte.. när jag kom till landskrona hade jag så ont att jag knappt kom ur bilen, än mindre hade styrka i benen! In med barnen i bilen och började köra hem.. Jag höll på att stanna flera gånger för att kräka, men lyckades svälja undan, tur, för vi var ju på motorvägen. Jag var så arg på mej själv, för att jag inte kunde fatta att det inte skulle vara bättre, utan värre som det istället var. Vad det än är som orsakar det onda, så är det fruktansvärt!
Det flimmrar framför ögonen, jag får feberfrossa och blir kräkig, föda barn är en barnlek.. nåja nu var ju det ett tag sen som jag gjorde det, så ni får ta det uttalandet med en nypa salt:)
Vi kom ivart fall hem och jag kunde inte proppa i mej tabletter fort nog. När dom sen började verka, var jag som en gammal inlagd sill och låg helt stilla i sängen i 2 timmar.
Så dumt, så dumt, jag vet ju att patienten aldrig ska ha ett smärtgenombrott, utan man ska alltid överlappa, annars blir det svårare att få ner smärtan när man väl tar tabletter. Jag var inte smärtfri på hela natten, bara för att jag var så dum!
Men visst, man kan ju säga att experimentet funkade, för nu vet jag att jag absolut inte kan strunta i tabletterna och att jag måste hålla koll på klockan:)
Barnen hade haft det bra hos Dan i helgen och var bägge glada och pigga när dom kom hem. Idag har det varit skola som vanligt och snart är det läxdax för dom små prinsarna.
Snart ska vi börja och göra middag, sen är det som sagt dax att köra till jobbet. Tack och lov är jag mycket bättre idag, så det ska nog gå helt okey:) ska bli så roligt så!! Ska bli mycket spännande att se Susses stora mage, som snart borde spricka.. den 14 maj ska det lilla livet komma till världen är det tänkt och det ska bli så spännande att se vad det blir för en liten bebis:)
Ha en riktigt bra måndagskväll!
Pussar och kramar
Igår gjorde jag något mycket dumt.. Jag tänkte göra ett experiment.. för att se om smärtan blivit bättre eller sämre sen förra veckan! Ibumetinen skulle enligt mina beräkningar gå ur kroppen vid kl 6 på kvällen och jag tyckte när väl klockan var så pass, att detta var ju helt okey! Jag skulle hämta barnen kl 7 i landskrona, då vi bestämt oss för att mötas där, då det är halv vägen för oss båda. Sagt och gjort körde jag hemifrån halv 7 och tyckte att det funkade rätt bra, jag till och med sa till chrille att han kunde stanna hemma, att jag körde själv! dumt, dumt, dumt.. Hade väl suttit i bilen en kvart när det började mala i ryggen, fan oxå tänkte jag, men jag fortsatte.. när jag kom till landskrona hade jag så ont att jag knappt kom ur bilen, än mindre hade styrka i benen! In med barnen i bilen och började köra hem.. Jag höll på att stanna flera gånger för att kräka, men lyckades svälja undan, tur, för vi var ju på motorvägen. Jag var så arg på mej själv, för att jag inte kunde fatta att det inte skulle vara bättre, utan värre som det istället var. Vad det än är som orsakar det onda, så är det fruktansvärt!
Det flimmrar framför ögonen, jag får feberfrossa och blir kräkig, föda barn är en barnlek.. nåja nu var ju det ett tag sen som jag gjorde det, så ni får ta det uttalandet med en nypa salt:)
Vi kom ivart fall hem och jag kunde inte proppa i mej tabletter fort nog. När dom sen började verka, var jag som en gammal inlagd sill och låg helt stilla i sängen i 2 timmar.
Så dumt, så dumt, jag vet ju att patienten aldrig ska ha ett smärtgenombrott, utan man ska alltid överlappa, annars blir det svårare att få ner smärtan när man väl tar tabletter. Jag var inte smärtfri på hela natten, bara för att jag var så dum!
Men visst, man kan ju säga att experimentet funkade, för nu vet jag att jag absolut inte kan strunta i tabletterna och att jag måste hålla koll på klockan:)
Barnen hade haft det bra hos Dan i helgen och var bägge glada och pigga när dom kom hem. Idag har det varit skola som vanligt och snart är det läxdax för dom små prinsarna.
Snart ska vi börja och göra middag, sen är det som sagt dax att köra till jobbet. Tack och lov är jag mycket bättre idag, så det ska nog gå helt okey:) ska bli så roligt så!! Ska bli mycket spännande att se Susses stora mage, som snart borde spricka.. den 14 maj ska det lilla livet komma till världen är det tänkt och det ska bli så spännande att se vad det blir för en liten bebis:)
Ha en riktigt bra måndagskväll!
Pussar och kramar
lördag 5 februari 2011
Sarah Dawn Finer - Kärleksvisan TEXT
Skulle avslutat med denna underbara låten i föregående inlägg, men den kom visst för sig.. nåja, den är lika bra för det!
Barnfritt!
Igår åkte barnen iväg till sin pappa och ska vara där hela helgen, så här är barnfritt!
Detta firades med kinamat, som jag senare höll på att spy upp flera gånger. Jag har en förkärlek till kinamat och vräkte i mej och givetvis friterade bananer efteråt, som var droppen som nästan fick bägaren att rinna över.. jag var sååå mätt, men ack nej, jag kunde inte vänta med bananerna utan dom skulle tryckas ner! Resulatatet blev flera timmars illamående och ont i magen, men det var det värt:) lagom tills illamåendet hade lagt sig, började givetvis ryggen och benen att krångla och göra ont. Jag sa till chrille att det fattas bara att jag får ont i huvudet nu ocå, då är det riiiktigt synd om mej, visst?
För att summera veckan, så kan jag väl tycka att den har varit helt okey. Jag skulle ha jobbat i tisdags, men hade ont efter en promenad i söndags, dumt att gå ut och gå, när man vet hur det slutar.. Jag pratade i vart fall med Martina på jobbet och hon hade inga invändningar mot att jag bytade till onsdagen! 5 min efter att vi hade pratat färdigt, ringde hon upp igen och sa att dom hade pratat om det på jobbet och frågade mej om jag ville gå ut över dom andra, så kunde jag göra det jag orkade + att jag fick tillfälle att bara kolla om jag kunde vara igång i 10 timmar och om att ifall det inte funkade och jag fick ont, kunde jag köra hem utan att jag satte någon på pottkanten. Jag blev väldigt glad över att jag fick den möjligheten och rörd över att dom gav mej den! jag måste jobba på världens bästa arbetsplats.. Vi bryr oss om varandra och är rädda om varandra, precis som man ska göra om man är vänner, oavsett om man är chef eller personal är vi rädda om varandra och det betyder mycket när man är i min sits!
Hela natten gick ok, jag höll smärtan stången med hjälp av ibumetin, så det fungerade ok! Precis efter rapporten på kvällen, stod min jättegulliga pappa rätt vad det var och ringde på dörren, han hade köpt en tårta och en bukett tulpaner, för att pigga upp mej.. och det gjorde han verkligen:) han piggade upp alla andra på metallgatan oxå, dels fick dom smarrig tårta och dels tyckte dom att jag hade världens gulligaste pappa:) ja, det har jag verkligen, sa jag, inget nytt för mej!! Men så fort jag satte mej i bilen kom smärtan tillbaka, dels höll tabletterna på att gå ur och dels slappnade jag av.. när jag kom hem kunde jag knappt gå, hade ont och benen skakade. Sömnen blev det inte mycket med, trots oxynorm och panodil kunde jag inte jaga smärtan på flykt, så vid 12 gick jag upp igen och proppade i mej fler tabletter och fram emot kväll var det under kontroll igen:) Trots det onda kommer jag att fortsätta jobba, tänket jag, så på måndag är det dax igen och jag längtar! Martina ringde igår och tyckte att jag skulle fortsätta gå ut över dom andra ett tag till, tills jag känner att jag redar ut att jobba på riktigt. Jättesnällt, verkligen och jag är enormt tacksam, min hjärna behöver detta!
Nu önskar jag er en riktigt trevlig fortsatt helg!
Pussar och kramar
Detta firades med kinamat, som jag senare höll på att spy upp flera gånger. Jag har en förkärlek till kinamat och vräkte i mej och givetvis friterade bananer efteråt, som var droppen som nästan fick bägaren att rinna över.. jag var sååå mätt, men ack nej, jag kunde inte vänta med bananerna utan dom skulle tryckas ner! Resulatatet blev flera timmars illamående och ont i magen, men det var det värt:) lagom tills illamåendet hade lagt sig, började givetvis ryggen och benen att krångla och göra ont. Jag sa till chrille att det fattas bara att jag får ont i huvudet nu ocå, då är det riiiktigt synd om mej, visst?
För att summera veckan, så kan jag väl tycka att den har varit helt okey. Jag skulle ha jobbat i tisdags, men hade ont efter en promenad i söndags, dumt att gå ut och gå, när man vet hur det slutar.. Jag pratade i vart fall med Martina på jobbet och hon hade inga invändningar mot att jag bytade till onsdagen! 5 min efter att vi hade pratat färdigt, ringde hon upp igen och sa att dom hade pratat om det på jobbet och frågade mej om jag ville gå ut över dom andra, så kunde jag göra det jag orkade + att jag fick tillfälle att bara kolla om jag kunde vara igång i 10 timmar och om att ifall det inte funkade och jag fick ont, kunde jag köra hem utan att jag satte någon på pottkanten. Jag blev väldigt glad över att jag fick den möjligheten och rörd över att dom gav mej den! jag måste jobba på världens bästa arbetsplats.. Vi bryr oss om varandra och är rädda om varandra, precis som man ska göra om man är vänner, oavsett om man är chef eller personal är vi rädda om varandra och det betyder mycket när man är i min sits!
Hela natten gick ok, jag höll smärtan stången med hjälp av ibumetin, så det fungerade ok! Precis efter rapporten på kvällen, stod min jättegulliga pappa rätt vad det var och ringde på dörren, han hade köpt en tårta och en bukett tulpaner, för att pigga upp mej.. och det gjorde han verkligen:) han piggade upp alla andra på metallgatan oxå, dels fick dom smarrig tårta och dels tyckte dom att jag hade världens gulligaste pappa:) ja, det har jag verkligen, sa jag, inget nytt för mej!! Men så fort jag satte mej i bilen kom smärtan tillbaka, dels höll tabletterna på att gå ur och dels slappnade jag av.. när jag kom hem kunde jag knappt gå, hade ont och benen skakade. Sömnen blev det inte mycket med, trots oxynorm och panodil kunde jag inte jaga smärtan på flykt, så vid 12 gick jag upp igen och proppade i mej fler tabletter och fram emot kväll var det under kontroll igen:) Trots det onda kommer jag att fortsätta jobba, tänket jag, så på måndag är det dax igen och jag längtar! Martina ringde igår och tyckte att jag skulle fortsätta gå ut över dom andra ett tag till, tills jag känner att jag redar ut att jobba på riktigt. Jättesnällt, verkligen och jag är enormt tacksam, min hjärna behöver detta!
Nu önskar jag er en riktigt trevlig fortsatt helg!
Pussar och kramar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)