Jag känner mej lyckligt lottad!

Jag har ju som bekant följt en del bloggar i över ett år. jag tror att jag började följa just denna bloggen som jag nu ska berätta om, förra vintern. Det var en cancerblogg, som det så fint heter. När man själv är drabbad, söker man omedvetet kontakt med andra som oxå är sjuka, för dom är dom enda människorna som egentligen helt och hållet förstår och som man kan dela tankar och känslor med. För vilken sort man än har, är ångesten och skräcken det samma. Just den här bloggen handlade om Linda. Hon och jag har läst varandras bloggar och även haft en del mailkontakt. En helt underbar människa, som gav så mycket av sig själv, trots att hon visste utgången på sin cancerform för längesedan. Hon hade inflammatorisk bröstcancer och insjuknade november -09 när hon väntade sitt 3e barn. Han plockades ut med kejsarsnitt och dagarna efter började hon med sin cellgiftsbehandling. Tiden därefter, fram tills nu har inneburit behandlingar av olika slag, operationer och ännu mera behandlingar. Till ingen nytta, för nu på slutet hade hon spridningar till både skelettet, levern och hjärnan. I vart fall, förra veckan igen, märkte jag att hon började bli sämre, hon blev inlagd på sjukhuset och blev bla tappad på hur många liter vätska som helst från buken. Hon blev sämre och sämre dagarna efter det. Förra tisdagen låg jag själv i en sjuksäng ganska många mil ifrån henne och läste på hennes blogg, att hon hade somnat in, med sin man och resen av hennes familj vid sin sida. Jag blev så ledsen, jag har ju vetat att hon skulle dö, men det gick så himla snabbt. fredagen den 25/3 skrev hon själv på sin blogg, sen tog hennes bästa kompis över, pga att hon inte orkade och sen den 29e var hon bara borta.. Jag har aldrig träffat Linda, men det kändes endån som att vi kände varandra. Det här med bloggandet blir som en slags dagbok och man kommer varandra väldigt nära trots att man aldrig träffats. Jag kände att det påverkade mej väldigt, där låg jag i en sjuksäng, med en god prognos om att jag skulle bli frisk igen och hon var borta. Man kan ju bara spekulera i vad det är som gör att vissa dör unga? andra dör kanske när dom är lite äldre och dom flesta får dö när dom är riktigt gamla. Alla vill ju leva lika mycket. Det enda Linda önskade sig var att få leva och få se sina barn växa upp, man kan inte ens sätta sig in den vissheten hon har kommit till under helgen när hon kände i hela sin kropp att nu är det snart slut. Hon blev 33 år och hennes äldsta son är lika gammal som min Eddie, sen hade hon två små pojkar på 1 och en på 2 1/2 som nu inte har någon mamma längre. Sov så gott finaste Linda, himlen har fått ännu en ängel! Med mej är det annars bra! Jag har sovit som en stock inatt, fast att jag minskat på dolcontinet. Var bara vaken en endaste gång vid halv fyra, tog då tabletter och var på toa, men somnade sen snabbt om. Skönt!! När pojkarna sen gått till skolan, somnade jag igen och vaknade nu vid 11 och nu känner jag mej hyffsat pigg. I eftermiddag kommer mamma och Kjell och hälsar på, mamma har lagar lite middagar till oss som vi kan ha i frysen. Man blir allt lite bortskämd:) Annars så går det sin gilla gång här, jag försöker ta det lugnt och det är minsann inte det lättaste men jag försöker. Kanske därför jag sov så gott inatt, jag gjorde knappt ett dyft igår och det blev ju bra:) Jag har Maija här i mitt knä, när jag skriver. Hon har inte lämnat min sida, sen jag kom hem från sjukan. Ligger jag i sängen, ligger hon jämte, går jag på toa då går hon med och som sagt sitter jag här i köket och skriver ligger hon på mina fötter eller i mitt knä. Hon är väl rädd att jag ska försvinna igen om släpper mej med ögonen. Nädu lilla Maijsan, matte ska ingenstans, för jag trivs bäst här hemma med min fina familj och mitt plåster till vovve! Hoppas ni alla får en bra onsdag och tack igen för alla mess och inlägg, det värmer så mycket! Pussar & kramar från en lyckligt lottad Loppa!