Ja, vad ska man säga..

Vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska säga.. Kitty finns inte längre, hon fick somna in igår, vid middagstid..

Hon var, som ni vet lite piggare i torsdags och dom var övertygade om att hon skulle pigga på sig ytterligare lite tills på fredagen, för att få komma hem då.
När jag pratade med veterinären i fredags eftermiddag tyckte hon att kitty verkade lite sämre igen, hade fått tillbaka sin diarre och verkade inte svara på antibiotikan. Vi belv såklart rätt nedstämda och bekymrade av detta meddelande, men samtidigt visste vi att hon var under god vård och att hon säkert skulle vara piggare tills morgonen efter. Vid 21 tiden på fredagskvällen ringde dom igen och tyckte att hon verkade vara ännu lite sämre.. Jag låg vaken nästan hela natten och bara väntade på att telefonen skulle ringa, att hon somnat in av sig själv. Dom ringde aldrig och tidigt på morgonen rinde jag för att kolla hur det var med henne. Veterinären som var i tjänst då förklarade att det inte alls var någon konstig sjuka hon hade, mask hade alla valpar till och från.. det som var bekymmret, var att hon hade en infektion i kroppen och att hon inte verkade reagera på atibiotikan, hon blev alltså bara sämre och sämre. Han hade lusläst hennes journal och kollat hennes prover en gång till och hon fick rätt sorts medicin, men den hjälpte tydligen inte. Han sa att en anna valp hade förmodligen rätt ut detta galant, men eftersom rasen är så liten och klen, i hull och fett + att hon var så ung, så hade hon ingen som hels motståndskraft själv. Hon hade inte ätit på flera dagar, fått näringsdropp såklart, men det räcker inte på långa vägar sa han, hade hon bara fått i sig lite mat hade antibiotikan förmodligen kunnat börja verka. Hon blev alltså bara slöare och slöare och det verkade som att antibiotikan slagit ut hennes sista krafter. Vid lunchtid igår ringde han igen och sa att hon inte visat några som helst tecken på att hon verkade piggare, snarare tvärt om! I samråd med honom bestämde vi att hon skulle få somna in, för hennes egen skull såklart, för min skull hade vi kunnat försöka hålla liv i henne hur länge som helst bara för att det skulle vara så.

Stackars liten är det enda jag tänker hela tiden, vad hade jag kunnat göra för att hon inte skulle behöva vara med om det här.. ingenting sa veterinären, hon hade en sekundär infektion som han inte hade motståndskraft till att få bort. Men endån finns tankarna där och jag har såklart varit helt otröstlig över min lilla osyldiga hund.

Igår stod jag fast vid att jag inte ville ha en ny hund, men Chrille tyckte endån jag skulle tänka på det och sen skulle vi kolla upp en bra uppfödare här och uppleva det ljuvliga i att ha en liten valp igen. Vi får se, just nu sörjer jag henne såklart, men jag tror endån att jag framåt hösten kommer att börja kolla runt lite och se var det finns planerade kullar. Chrille har som vanligt varit en stor stötta, han har betalat och sett glad ut, han skulle utan vidare köra till Stockholm imorgon för att köpa en ny identisk valp till mej, han har tröstat och torkat tårar, han har varit precis som vanligt alltså:) Tack även till dej kära Susse för allt du har sagt, som fått mej att tänka på annat och i andra banor!

Idag känns sorgen lättare på någotvis, jag bara gråtit en gång (framsteg) jag har grejat med lite allt möjligt här hemma och vi har varit och handlat. Jag vet att det blir lättare för varje dag och att jag måste sluta klandra mej själv. Det är som det är och nu måste vi blicka framåt igen.. Tills imorgon tex, då jag ska göra min ct på lungorna, till och med det blir upplyftande efter denna helgen.

Pussar & kramar