Jag inbillar mej för det mesta att jag kan klara av vad som helst. Men det är just bara det, inbillning. Denna väntan tar enormt på krafterna och jag har den senaste veckan nästan känt mej lite deppig, då är det fara på färde, för jag deppar aldrig.
Känslan går inte riktigt att ta på och jag har inte fått något jättenegativt besked, men jag känner mej inte hågad alls, så jag antar att det är väntan och ovissheten som tar ut sin rätt.
Barnen är inte heller hemma, dom är hos sin pappa. I normala fall, skulle jag njuta av att ha egentid, men nu saknar jag dom något enormt och det hjälper inte till direkt.
Jag skiter egentligen i vad läkarna kommer att säga, bara dom säger någonting och det snart. Det är såklart inte alls konstigt att jag känner som jag gör, dom, läkarna alltså har makten på sin sida och utifrån deras bedömning kommer min närmsta framtid antingen att vara himmel eller helvete. Drastiska ord, jag vet, men jag är lite drastisk precis nu.
Jag känner mej inte hågad till att göra något alls, här står blommor på bordet tex som har sett sina bästa dar, men jag har inte ens lust att slänga dom. Ja, ni hör själva, det är synd om mej, visst?!
Jag försöker alltid tänka att det kunde varit värre. Men när jag funderar närmre på just den frasen, så kunde det inte det. Alla har sina plågor och vare sig man är dödsjuk eller halvsjuk som jag tydligen är, delar man samma ångest och rastlöshet, alltså kan det inte bli värre. Väntan är väntan och det är samma för alla. Knepet är att inte förska låta det påverka en, men hur lätt är det. Just denna veckan är jag själv med alla mina tankar, Chrille jobbar och barnen är inte hemma. Det betyder inte nödvändigtvis att jag vill prata om det med någon, utan snarare förhindra mej själv att prata, med just mej själv.
Kanska håller jag på att bli galen, kan en oroped göra något mot det? Nja, jag tror inte det! Jag får hålla ut ett tag till och nu känns det faktiskt bättre, min blogg är bra för mej på det sättet, jag kan liksom prata mej mej själv och samtidigt delar jag med mej til alla ni underbara, som stöttar.
Nu ska jag ta mej samman och slänga blommorna:)
Pussar och kramar till er alla fina!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar